(Lynx lynx)

Lodjuret har många namn: europeiskt lodjur, lokatt, lo eller göpa. Det kom till Skandinavien för ungefär 9000 år sedan, alltså efter människan och vargen. Andra djur som kom till vad som skulle bli Sverige, Norge och Danmark vid ungefär samma tid är rådjuret, älgen, vildsvinet och räven.

Lons naturliga habitat är skogen, och detta innebär att den framför allt finns i skogsrika områden. Därför är den Hälsinglands landskapsdjur. Skogsavverkning har gjort att djuret har blivit mindre vanligt i de södra delarna av landet, men på det hela taget är den svenska lodjursstammen livskraftig. Den är dessutom på väg tillbaka till sitt tidigare utbredningsområde ibland annat Småland och Västergötland.

Status

Allt som allt är lodjuret inte hotat. Detta beror på att det har ett mycket stort utbredningsområde, som sträcker sig genom hela Ryssland och ned till Kina och den tibetanska högplatån. I Sverige beräknas populationen uppgå till mellan 1500 och 2000 djur. Detta är en stor ökning sedan 1986, då antalet bedömdes vara ungefär 200 stycken. Vid denna tidpunkt fredades lon, och i början av 1990-talet var djuret fridlyst. Idag är det främsta hotet mot lodjuret jakt, som ofta bedrivs för skinnets skull. Handel med lodjursskinn är dock förbjudet i hela världen.

Kännetecken

Jämfört med en björn eller de större kattdjur som finns på andra håll är lodjur inte särskilt stora. Vanligen är de mellan 70 och 110 centimeter långa, med en mankhöjd på 60-70 centimeter. Hanarna väger 20-30 kilo, och honorna 15-20 kg. Svansen är vanligen mellan 11 och 25 centimeter lång. Ett av lodjurets främsta kännetecken är tofsarna det har på öronen. Födan består framför allt av hjortdjur, harar, fåglar och mindre gnagare, men det händer även att lodjur tar tamdjur som får och getter, eller andra rovdjur, som räv.

Lodjur är diskreta djur, som inte gör mycket väsen av sig. Det är därför många européer som inte är medvetna om att de bor i ett lodjursrevir.